Viviero – en ny bekantskap!

Vi har åkt förbi skylten flera gånger där i Frontera. Redan vid brevlådorna kände vi att det fanns något lustfyllt över det där stället, Viviero. Lådorna var målade i rött, orange och gult. Mina färger.
Vi googlade och försökte förstå vad det kunde vara, var det en affär eller restaurang eller vad? Viviero betydde barnkammare så vi fortsatte att spekulera i om det kanske var någon uppfödare av får, getter eller andra djur? Vägen vid brevlådorna var smal och otillgänglig så det var därför vi så länge nöjde oss med att just spekulera.

Men här om dagen hände det. Vi svängde av och lät röda faran (vår lilla Seat Ibiza) guppa fram på den smala och gropiga vägen, det svängde hit och dit och vi åkte förbi och genom byggen och så plötsligt var vi där. Dessutom var det öppet, den orangeröda skylten med Abierto lyste som solen själv.

Det var en plantshop. Och inte vilken som helst; här fanns olika slags träd (som vi har letat), palmer (det ska vi inte ha någon mer), blommor, suckulenter och kryddor. Det var varmt ångigt och dom färgglada segeldukarna bildade ett varmt ljus som både vi och växterna trivdes i. Mannen som hade stället var generös och trevlig, han använde telefonens översättare för att förklara skötselråd för oss (det var mycket nytt för vår stappliga spanska att förstå). Vi frågade om vilka träd som kunde passa uppe hos oss i El Pinar och han räknade upp en massa. Alla citrusträd, persikor, paraguayos, granatäpplen, valnötter, plommon, kiwi , fikon … vi kunde inte köpa något just nu, vi åker ju hem om ett par veckor men frågade hur det var i slutet av september när vi kommer hit igen?

Jodå, om det kommer leveranser så skulle han hålla ett apelsinträd med söta frukter till oss. Och kanske något mer. Det var bara att komma, han skulle känna igen oss.

Men det blev några olika margeriter, lite örter och två palettblad. Och nya krukor till vår lilla terrass som vi har utanför sovrummet och har så smått börjat göra i ordning. Vi får dra dit bevattningen så håller vi tummarna för att dom överlever sommaren.

Viviero – en barnkammare för små bebisplantor.

Vi kommer från olika platser i världen.

Jag har skrivit om det förut, den orättvisa som finns i världen. Den blir så konkret här på vår lilla ö där vi och en del med oss, kan köpa bostäder, leva ett liv där vi kan njuta av värme, restauranger, ett klart och blått hav, vandra med stabila skor uppe i lavaskogen. Sen finns det andra som utsätter sig för livsfara för att fly från död, svält och förtryck med en förhoppning om ett något bättre liv i den här delen av världen; Europa.

Som har sålt allt, som har lämnat familjer och vänner och som inte vet om dom kommer fram levande efter dryga veckan i en öppen träkajak ute på den oförutsägbara och ofta vilda Altanten.

I flera år har det kommit båtar över från den afrikanska kusten hit till El Hierro. Dom kommer så klart till andra ställen i Europa också men vi ligger liksom först och är den första hamn många av båtarna får kontakt med. Dessutom är hamnen i La Restinga nu förtiden utrustad med portabla moduler där både sjukhuspersonal och Röda Korsare kan hjälpas åt att ta emot flyktingarna direkt när en båt anländer. Och Kustbevakningen står jour dygnet runt, alltid beredda att lotsa in dom överfulla och rangliga cayucos som rymmer mellan 150 – 300 personer.

Dom yngsta flyktingarna som kommer utan sina föräldrar kan oftast stanna här på ön. Det finns som olika flyktingboenden där det jobbar personer som både lär ut spanska och skapar aktiviteter för dom unga. Dom som är äldre får oftast hjälp att ta färjan över till Teneriffa där dom har lite större möjligheter att härbärgera fler människor.
Idag kan man möta unga flyktingar som har fått jobb i olika butiker, som pratar spanska och som är på god väg att bli integrerade i herreñosamhället. Man kan också möta familjer som har en brokig skara barn och tonåringar där några har kommit hit i dom där båtarna.

I början låg ofta dom här båtarna kvar i hamnen, det fanns inget system för att ta hand om dom. Ingen av båtarna var sjödugliga och dom sanerades av folk i heltäckande dräkter. Sen blev båtarna kvar i hamnen, som mest har jag sett 15 – 20 färgglada cayucos ligga där och trängas i hamnen. Det har funnits förslag att använda dessa båtar till något slags monument för att aldrig glömma den här orättvisan, men det har inte blivit så. Inte än.
Nu finns det däremot ett system som snabbt forslar undan flyktingbåtarna, sågar itu och bränner upp för att det ska finnas plats för nästa som kommer. Och nästa.

Men vi har en vän som bor där i hamnstaden; Kalle. Han är en intressant person som vet det mesta om dom flesta. Han är som ett vandrande uppslagsverk, ialla fall när det handlar om sånt som han är intresserad av (Kalle är också en samlare, jag ska skriva ett eget blogginlägg om honom längre fram om jag får hans tillåtelse).

Häromdagen sa han att han hade en överraskning till oss, något som han hade slagit in i svarta sopsäckar och gömt bakom stora stenar nere i hamnen. Vi hämtade det och när vi kom hem blev vi … tårögda. Det var stora stycken från några av båtarna som hade kommit. Vackert målade och som bar på så mycket historier och livsöden.

Vi gjorde ordning dom, en hänger inne i huset och den andra ska vi ha ute och hänga upp trädgårdsverktyg på. Som en påminnelse. Och för att hedra alla som har kommit hit på andra sätt än vi har, och som vi hoppas har fått stöd att hitta fram till ett drägligare liv än det dom kom från.

Skärmflygning

Eller parapente som det heter här på El Hierro.
Vi har många gånger sett de där skärmarna sväva högt över marken, majestätiskt och glidande på sin väg från toppen ner mot den lägsta punkten på ön för att landa på en äng på Fronterasidan.

Någon gång har mannen min ändå lite försiktigt antytt att det där kanske vore kul? Jag har bara tittat strängt på honom och sagt att nej – det där gör du INTE. Jag vill ha dig kvar i livet ett tag till, tack så mycket.

Men när man ser det där lite då och då, och hör hur fantastiskt härligt de som flyger uppfattar det, så händer det något i dig. Det är den så kallade normaliseringsprocessen som slår till, den som säger att här på El Hierro så flyger man skärm. Punkt.

Vi har ett barnbarn som inte alls är rädd för höjder, hon har lyckats trolla bort den familjegenen helt och hållet. Så när hon fyllde 17 år i mars så fick hon en pappersrulle i present att öppna. När hon rullade ut den så var det ett ”presentkort” att få flyga under hennes resa hit över påsken. För säkerhets skull hade farfar, alltså mannen min, också bokat en flygning så hon slapp vara ”ensam” … 😉

Sagt och gjort. Väl här fick vi vänta i fem dagar på att vindarna var perfekta, sikten klar och allt stämde till hundra procent. Några tog bilen upp mot den högsta parapenteplatsen, några stod kvar i Frontera för att kunna se allt därifrån.

Jag var där uppe på toppen och skulle få se själva starten. Ondrej, som har företaget FlyElHierro, skulle tandemhoppa med både barnbarnet och mannen, en i taget. Han berättade lugnt och pedagogiskt vad som skulle ske, hur de skulle springa, åt vilket håll och allt som behövdes förmedlas. Sen kopplade han på utrustningen, satte på hjälmar och så sprang de! Det såg så enkelt ut, precis så tryggt och fridfullt som man hoppades. Under flygningen tog han också en massa bilder och filmer som vi fick med oss.

Efter cirka tjugo minuter landade de fulla av intryck och hängivelse, lyckliga och rusiga.

Det här var en upplevelse utöver det vanliga och jag kan starkt rekommendera just Ondrej och hans FlyElHierro. Han flyger nästan dagligen, han har två gånger slagit världsrekord och är naturligtvis certifierad tandeminstruktör i just skärmflygning. Alltså är du i trygga händer om du väljer att flyga med honom!

Tandem Paragliding on El Hierro – Gleitschirm fliegen – Parapente Biplaza con FLY EL HIERRO

Vad händer?

Ni vet nog hur långt bort det där känns med pension. Varje år man öppnar det där orangea kuvertet så stiger åldern … det som förr var 64 blev 67. 0ch sen 69 … var skulle det sluta?

När barnen var små så var vi rätt outbildade. Vi hade varsin mediautbildning från folkis men vi kände att det skulle vara svårt att hitta jobb inom det, just media. Vi gillade att skriva båda två men var inte beredda att flytta runt för tillfälliga vikariat. Vi fick barn tidigt och vi flyttade tillsammans med vänner till ett stort hus på landet, i ett kollektiv. Åtta vuxna och fem barn som kallade varandra för kollektivsyskon.

Det var tufft med både pengar och att få till det med livet på olika vis. Vi startade upp en föräldradriven förskola i en gammal herrgård med kakelugnar i varje rum och livsfarliga trappor, vedspis i köket och fantastiska trägolv. Det var fint. Den lever kvar fortfarande men i mer anpassade lokaler. Och vi bestämde oss för att vi skulle börja plugga. Vi jobbade extra under tiden för att få det hela att gå ihop. Jag blev lärare och Tomas ingenjör. Med tiden sökte vi jobb som rektor och chef. I många år har vi jobbat som ansvariga över personal, elever och vårdnadshavare, ansvariga över operatörer och produktion. Och mycket annat. Drivna som vi båda är så har det varit mycket utvecklande projekt, mycket ideér som krävt en massa för att kunna genomföras. Stressen har varit hög men oftast positiv, även om ansvaret har sträckt sig till att gälla 24/7. Vi har vuxit in det här och stöttat och hjälpt varandra att hantera arbetslivet och alla utmaningar, både roliga och mindre roliga, som vi har ställts inför.

När vi köpte vårt hus här på El Hierro 2017 så var det med en förhoppning om att vi skulle kunna vara här mycket; både själen och lederna mådde så bra här!
Nu är vi här. Vi har haft turen att ha två välbetalda jobb under lång tid och vi har kunnat spara på olika vis. Jag förstår med hundra procent att vi är lyckligt lottade att vi har varandra och att vi kan hjälpas åt i allt det här. Men som vi har planerat för det här. Satt upp delmål, stakat ut riktning för att lyckas ta oss hit där vi nu är.

Det känns så overkligt. Den sista mars 2026, i går, var vår sista arbetsdag. I livet. Ofattbart. Vad kommer det göra med oss att vi nu äger vår tid? Känslan över att hela veckan kan planeras och bestämmas över? Och att ansvaret i mångt och mycket stannar vid familjen (som ju är ganska stor på just nu 13 personer)?

Det kommer att krävas en period av avprogrammering. Att inte behöva ha telefonen på hela tiden och att inte ha ett pip på alla kanaler på TEAMS och jobbchattar så man märker när någon vill eller behöver något. Att kunna ha telefonen i ett annat rum när man sover.
Ja, ni hör ju. Vem vet vad som kommer att hända och vem vet vem man är när allt det där ska sjösättas. Den som lever får se.

Och leva ska vi verkligen göra så länge vi kan. Vi ska unna oss tid och kärlek, umgänge och promenader. Vi ska titta på varandra och glädjas åt att vi kan göra det här tillsammans, vi ska förundras över att vi nu faktiskt har nått fram till ännu ett av alla mål vi har satt upp.

Nu är vi här på ön med familjen (ja, alla 13 är med och åldern är spridd mellan 1 – 90 år) och firar det här viktiga steget i livet. Sen ska vi vara hemma i sommar och låtsas som om det är en vanlig semestersommar. Först i höst kommer förmodligen polletten trilla ner.
Va? Ska vi inte sätta klockan? Ska vi inte planera upp för en hejdundrandes uppstart inför det nya arbetsåret? Kick-off? Nya utvecklingsprojekt? Va? Va? Va?

Och så kommer vi ligga kvar en stund i sängen innan vi går upp och fixar kaffe och macka. Där och då kommer vi börja öva på hur det är det här nya.
Hur det är att äga sin tid.

Nytt År igen!

I skrivandes stund så har det gått fem dagar på det nya året. 2026. Vårt första nyår i Sverige sedan vi köpte vårt hus i El Pinar, El Hierro. Varför är vi här kan man tänka? Jo, den här våren är lite speciell. Ett – vi har tagit beslutet att sluta jobba båda två, i mars närmare bestämt. Två – vi, eller jag, har en mamma som fyller nittio år om typ tio dagar. Det sker inte ofta så det vill vi absolut inte missa! Så därför firar vi nyår här i detta snöstinna land!

Vi var så tacksamma i julas när det ändå blev några minusgrader, det låg ett millimetertunt lager av snö över vår del av världen, solen sken och det var liksom krispigt. Våra vuxna barn och alla familjer som hör dem till kom och det var så fint. Juligt.

Efter dryga tio dagar med fullt hus av familj och extra gäster så längtade vi efter att bara vara … vi igen. Så nyår firades i en väns lägenhet i Uppsala. Vi åkte till simhallen och motionssimmade innan vi laddade för en stilla men skön nyårskväll och natt i centrala Uppsala.

Jag hade ju läst på om allt man behövde veta om spanskt nyår. Men vi har ju liksom aldrig gjort rätt. Vi har ätit gott, vi har dansat i köket och vi har kollat på fyrverkerier. Så den här kvällen, som kallas Nochevieja, alltså den gamla natten, blev ju än mer viktig när vi inte var på plats så att säga. Så vi handlade hem druvor. Las uvas de la suerto. Lyckodruvor. Det här blev ju lite haipat i år på sociala medier men som historisk kuriosa så var det mest vanligt för den rika överklassen på 1800-talet men efter 1909 då vinodlarna i Elche på spanska fastlandet hade fått en rekordskörd så lyckades man lansera det hela även till medelklassen. Nu i våra dagar så tror jag att de flesta i Spanien försöker få i sig de här lyckodruvorna, en för varje kommande månad i året som väntar. Det kan vara lite trixigt eftersom man ska äta en druva till varje klockslag där vid midnatt.

Vi åt vitlök- och saffransfrästa jätteräkor, pasta med sås av grädde, grönmögelost och champinjoner toppad med uppskuren entrecote och persilja. Till efterrätt blev det pistageglass. Vi drack en god champagne och Barolovin. Till förrätten läste jag upp en liten årskrönika där jag hade gjort ett försök att sammanfatta 2025, vilket medförde att vi båda kom överens om att vi verkligen behöver dra ner på tempot. Vi pratade och smidde planer, försökte lista ut om vi hade några speciella mål eller förväntningar inför 2026. Några listade vi:

Bli färdiga med vårt tredje manus ”Huset i citronträdets skugga”.
Få mer balans i livets alla kringelikrokar.
Börja rensa och städa ur vårt stora hus i Vällnora.

När så äntligen klockan skulle slå tolv rumlade vi ut på innegården för att kunna se lite fyrverkeriexplosioner på himlen och skåla in det nya året. Om vi åt druvorna? Nej, dom glömde vi bort så dom fick bli fruktsallad till årets första dags frukost.

2026 – Nu kör vi!

Stormen Claudia kom med regn, blåst och … båtar med flyende människor.

Förra veckan började den ena varningen efter den andra trilla in. Det väntades både storm och kraftigt regn, ovädret som gick under namnet Claudia var på väg in över Atlanten. Öns krisplan för liknande händelser gick på; först med steg ett (gå bara ut om du absolut behöver, ha inga lösa föremål ute), sedan steg 2 (parkera inte i närheten av avrinningsdiken, gå inte över broar till desamma och en hel del vägar stängdes av) för att slutligen aktiveras fullt ut (alla aktiviteter på ön ställdes in, skolorna stängde, de enda som var ute var de som skulle hålla avrinningen fri). Natten skulle bli värst men det kunde hålla på även dagen efter. Vi följde alla riktlinjer, plockade till och med in utemöblerna. Hällde upp dricksvatten om det skulle bli översvämning och smuts skulle komma in i vattensystemet. Såg till att ficklampor funkade, att powerbanken var laddad och att det fanns stearinljus i alla ljusstakar. Sedan tände vi en brasa och satt tryggt i värmen och väntade. Det skallrade i fönstren, det regnade men inte överdrivet mycket. Det mesta kom på morgonen, då vaknade vi av att det dånade av regnsmatter utanför. Men efter några timmar tittade solen fram och vi vågade oss ut. Hela terrassen var överfull av mandelträdsblad och nedblåst växlighet, plus vatten som inte hade hunnit rinna undan. Men inget förstört och ingen skadad. Nätet försvann ett tag men kom snabbt tillbaka så vi kunde meddela till nära och kära att vi mådde bra.

Vi tog bilen för att åka ner till La Restinga och äta och se om vår vän Calle var där, vi har bara skymtat honom en gång under den här vistelsen. Vi bestämde oss för att äta lunch på El Refugio – det blev grillade stora räkor och en peto (en speciell ljus tonfisk som finns här) och papas arugadas. När vi skulle betala så viftade ägaren bort kortet och sa att tyvärr, stormen hade slagit ut kontakten med banken. Det var kontanter som gällde. Och det hade vi inga. Jag sa att jag skulle gå ner till automaten och hämta ut lite cash och sa lite skämtsamt att jag lämnar Tomas i pant tills jag kommer tillbaka. Automaten fungerade inte heller. Den enda i hela La Restinga. Lite svettig gick jag tillbaka och viskade till Tomas att jag inte kunde få ut några pengar. Ägaren kom och jag stammade fram att även automaten var kaputt.

”Äh”, fick jag till svar. ”Ni kan komma och betala en annan gång. Jag skriver upp ditt telefonnummer bara, det löser sig.” Så blev det och vi gick därifrån och kände oss så glada. En hoppfull känsla av att det finns människor som litar på andra människor. Som inte misstror.

Redan senare på kvällen fick vi ut pengar då automaten hade börjat funka igen, så vi kunde gå tillbaka redan dagen efter och betala vår nota.

Mitt i lyckoruset blev vi varse att kustbevakningens alla båtar gick ut till havs och vi läste om att de hade bogserat in tre öppna cayucos med mellan 150 – 240 personer i vardera. Så medan vi var lite oroliga att något fönster skulle blåsa sönder i stormen så satt det alltså 600 flyktingar i öppna, låga och trånga träkajaker mitt ute på Atlantens vilda hav för att söka sig ett liv som skulle kunna innebära att de kan överleva. För det riskerar de livet.

Det blev lite trångt i halsen och klumpen i magen gjorde oss påminda om orättvisorna i den värld vi lever i. Men också tacksamma för den vänliga behandling som mötte de människor som fick hjälp in i hamnen på El Hierro. För det bemötandet och det arbetet har öns Röda Korset fått pris för. Det visar på värdegrund ❤️.

Regnet ger en grön och blomstrande ö.

Nu har vi varit här i en vecka. Hemifrån, innan vi kom hit, läste vi om det ihållande regnet som hade skapat olika förbud och varningar. Parkera inte vid barancón (ravinen som finns för att transportera allt vatten som rinner utefter bergsväggarna)! Vägar som blivit avstängda för att regnmassorna hade tagit med sig vägkanter och porösa sandväggar (som annars håller uppe de branta serpentinvägarna) hade blivit för blöta och helt enkelt runnit iväg. Den första varningen hade vi full förståelse för (och egen erfarenhet) då paret vi köpte huset av för åtta år sedan förlorade sina två bilar just i ett sånt scenario: regnmassorna som drog fram i ravinen, deras bilar som stod parkerade bredvid och som åkte med (plus ett hundratal getter som bodde nere i ravinen och vips sköljdes ut i Atlanten). Sedan dess har de uppochner liggande bilvraken där nere i barancón fungerat som hönshus och boplats för allehanda djur.

Nu de senaste åren har liksom det rostiga blivit ett med naturens gröna klängerväxter.

Nåväl. Regnandet i vinter och förvåren har säkert varit både blött, kallt och trist. För människorna. Men för naturen kan jag konstatera att det har gjort underverk. Jag har aldrig sett ön så grön, så blomstrande och så sprutandes av syre. Lägg därtill kossorna, hästarna, åsnorna och fåren som har så mycket bete så det blir stört omöjligt för dem att beta av allt. Och det hör inte till vanligheten.

Så nu sitter vi här i all grönska efter att vi först fick klippa och rensa oss fram till huset. Vi njuter av blommorna, värmer oss i solen och hör insekter och fåglar sjunga.

Och tackar regnet.

Ensamtid

I skrivandes stund har jag varit själv här i huset vid världens ände en vecka och två dagar. Mannen åkte hem för att jobba och jag tänkte att jag skulle vara kvar. Det har varit en lång tankeprocess, för i hela mitt liv har jag upplevt mig som mörkrädd. Och en smula ensamrädd. Jag har inte bott själv någonsin (utom något år i en liten etta i Flen) innan jag var 19 år.

Lite pirrigt vinkade jag av mannen vid flyget den 16 januari, på morgonen. Det var gråväder och lite svalt så jag åkte hem direkt. Nu var det bara jag. Jag gick runt i huset, tittade och kände på allt. Lyssnade på tystnaden. Det kändes tryggt. Och stilla.

Jag har skapat mina egna rutiner. Jag går upp, äter frukost i en hörna där man bara får plats om man är en. Där solen ligger på från tidig morgon. Jag kokar kaffe i den lilla espressobryggaren. Sitter där en stund och låter solen värma mig, lyssnar på alla kvillriga fåglar och morgonhesa tuppar.

Sen går jag runt och tittar vad som har hänt i trädgården. Har spindelnmammorna fött sina ungar och byggt in dom i en kokong är? Hur många blommor blommar på hibiskusen? Syns Lucas till, en äventyrlig katt som vandrar mellan olika hem och som brukar dyka upp här på terrassen efter att vi har varit här någon eller några veckor. Behöver jag vattna? Ska jag plocka av några mogna citroner? Finns det någon knopp i mandelträdet som snart kommer att slå ut?

När allt är inspekterat och jag har rensat bort lite torra och utblommade pelargoner och margeriter, så sätter jag mig och skriver. Jag har just nu minst tre saker som jag skriver: den här bloggen, mannens och min gemensamma tredje bok i Hierroserien och ett eget skrivprojekt som har arbetsnamnet ”Ensamresaren”. Den påbörjade jag på en skrivarresa i Tolox i höstas. Där sitter jag fram till lunch.

På eftermiddagen växlar det vad jag gör. Jag promenerar, handlar, tvättar och städar, åker och badar, lägger mig i solsängen. Eller i hängmattan om jag behöver skugga. Jag värmer någon rest till middag, det är svårt att laga lagom lite mat för en person.

Jag omfamnar ensamheten. Det här är ett så bra ställe att vara själv på. Som en liten oas, helt utan insyn från världen. Det är bara katterna, ödlorna, insekterna och fåglarna som hittar hit. Samtidigt så har jag sällskap av grannens trummor (han övar ganska myckat 😊) och Fabiolas (också en granne) vardagspyssel och hennes rop på husdjuren. Kacklande höns, getterna i barancon (ravinen), kyrkans klingande och åsnan nere i dalen är min ljudkuliss. Just det sinnet, hörseln, är det jag har märkt blir så oerhört förstärkt när man är ensam.
Det är spännande att erövra och lära känna nya sidor hos en själv. Jag var visst inte så mörkrädd som jag trodde. Och jag tycker om att vara ensam. Att själv bestämma när jag ska äta, vad jag ska äta. Att planera dagen utifrån hur jag känner mig. Att lägga mig och vila när jag vill. Allt det här kan jag naturligtvis göra även tillsammans med mannen, men då vill man ju göra det ihop. Och då är det två viljor och ”hur känner jag mig idag” som ska samspela.
Det är som om jag har rivit ner en mur av rädsla som inte ens fanns där.

Men allt det här känns ju så bra bara för att jag vet att jag snart ska åka hem till min älskade gubbe igen, få skeda honom under vårt stora dubbeltäcke och få njuta av dom där samtalen igen.

Var sak har sin tid.

Ta vara på naturen.

Det är så roligt för mig att lära mig om olika vildvuxna växter och örter här på ön. Igår var jag på vandring med en tysk vän, Sonja, som har bott här i över trettio år och hon visade mig några ställen där jag kunde plocka både rucola och en söt sort av vildlök. Det har regnar så väldigt lite här så bladen vi fann var små men hade en underbar smak.

Vi plockade så vi fick en bra grund till en härlig lunchsallad. Vi hackade upp lite olika saker vi hade hemma i kylen men rucolan fick absolut en framträdande plats. Så avnjöt vi en lång och fin eftermiddag med både god sallad, fina samtal om livet och meningen med det och en torr cider.

När allt det var avklarat så gick vi ner i vår barranco, vår ravin, och plockade loss ett gäng med kaktusfikon. När vi köpte lite mark i anslutning till vår tomt så fick vi flera kaktusar på köpet som varje år har en massa gulröda frukter. Jag har försökt ta hand om dom, men alla små hullingar som finns på dom är så svåra att undvika.

Men nu skulle Sonja lära mig.

Vi plockade av dom med hjälp av en liten kartongbit för att slippa få dom små stickorna i huden. Sen la vi dom på en bädd av torkade pinjebarr och liksom borstade dom med en knippe torkad timjan. Bara förde dom fram och tillbaka. Sen var dom lena som barnrumpor!

Vi skalade och samlade ihop innanmätet. Jag mixade och silade bort dom hårda kärnorna, blandade alltsammans med ett par apelsiner som jag hade ”pallat” från grannens tomt och vips – en sådan underbart god och supernyttig juice!

Och det som var kvar av rucolan gjorde jag en pesto att klicka över pastan ihop med lite parmesan. Jag blir lycklig av att få kunskap om hur jag kan använda naturen på ett hållbart sätt. Give and take.

Jag hade några plantor rucola med mig hem som jag har petat ner i vår torra jord, kanske att jag inom kort har en äng med massa gröna blad och dom små vita blommorna och några livskraftiga plantor som sprider sig här, på nära håll? Hoppas!

Lava Circular

Kulturen är viktig här på ön. Vi har fått fantastiska musikupplevelser nere i Valverde på kulturhuset där. Vi har blivit inbjudna på fester och helgonfirande med både mat och dans. Och alla som bor här (och på övriga kanarieöar) samlas under pridefestivalen som är en vecka under sommaren. Ofta är syftet att göra öns traditionella kultur förståelig och tillgänglig för alla, att de unga ska förstå och föra ett kulturarv vidare. Men jag vill också säga att kulturen här kan vara progressiv och nytänkande. Ingen motsättning utan mer som en fortsättning, en utveckling. Att man använder ny teknik för att föra fram uråldriga seder. Vi har blivit helt hänförda över alla vackra väggmålningar här. Har man en vägg utan fönster så är det bara fint om den blir målad på.

Här i El Pinar hade vi förut en stor vägg där en fiskare satt i en eka och samlade ihop plast som av olika anledningar hade hamnat i havet. Budskapet var solklart. Rädda haven! Den var fin och stark och blå. Och hoppingivande.

Med tiden så tog den stryk av vind, salt och sol. Den krackelerade, bit för bit. Sen målades den över. Med vitt.

Vi blev ledsna och El Pinar blev lite tråkigare att åka igenom med bil eller buss.

Men sen hände något. I november fanns det en skylift där och det markerades en massa kryss över väggen. Och något började ta form.

Det blev en ny målning. Och jag fick lära mig att varje november sedan 2017 (precis när vi köpte vårt hus!) så är det några dagar med extra satsning på kulturen här på El Hierro. Det är som ett kulturkollektiv som kallar sig Lava circular. Det är workshops, musikprojet och konstnärliga handlingar som alla kretsar kring den traditionella och samtida kulturen här på ön. Den här konstnären, Sabotaje al Montaje, tog examen i Fine Arts på Universitetet i Santa Cruz på Teneriffa och har i år hämtat inspiration från Cristina Camacho och hennes utställning Gritos del azul som betyder ungefär Skriet från det blå.

Varje år är det ett nytt tema, ni kan säkert gissa vad det var 2024. Troligen var temat en av anledningarna till att konstnären fick uppdraget på just den här väggen.