Muros de seca.

När man kommer till El Hierro och åker runt här på ön, så finns det ett inslag som är väldigt specifikt för ön och som fyller så många funktioner. Det delar av tomter, det fungerar som staket för betesmarken där kor, hästar och får går (getter springer lösa 😅), det byggs för att göra terrasser att odla i på denna branta ö, det markerar vägbanans avslut och det stabiliserar så konstruktioner håller även i regn och rusk. Och det används för att bygga hus och förråd.

Och det är väldigt vackert. Det är murarna jag pratar om; muros de seca. Torrmurar. Det här är murar som byggs helt utan murbruk eller cement. Istället pusslas vulkanstenar i olika storlekar och kantighet ihop så de låser varandra och blir stabila av tyngdkraften och passformen.

Konsten att bygga dessa torrmurar är upptaget på UNESCO´s lista över immateriellt kulturarv. Själva hantverket kallas för el arte de hacer paredes de piedra seca. Konsten att bygga murar av torr sten. De hantverkare som bygger och underhåller de här murarna kallas för paredero (om det är en man) och paredera (om det är en kvinna). Benämningen kommer från det spanska ordet för just mur; pared. För att beskriva de äldre och mycket erfarna hantverkarna, eller kulturbärare snarare, som är extra duktiga på den här konsten kan man ibland höra att de kallas för maestro paredero; muraremästare. Yrket har gått i arv i generationer här på Karnarieöarna, men här, liksom på andra håll, är det ett yrke som kämpar för sin överlevnad.

Även här hos oss på vår tomt finns det dessa torrmurar. Tyvärr har de varit dåligt underhållna och det som hände var att kraftigt regn fick en del av vår terrass att ge vika och stenar rullade ner. Som en mindre och mycket lokal erosion. Men så hände det. Genom vänner här på ön lyckades vi få tag på några äkta parederos som kom och hjälpte oss. Och då fick vi på riktigt bevittna vilket hantverk det handlar om. Varje sten valdes ut, sattes dit med en förbluffande säkerhet.

Wow, säger jag. Imponerande.

Så nu har vi en nygjord muro de seca som håller hela vår övre terrass på plats. Och vi går dit och tittar och njuter av skönheten flera gånger om dagen. Vårt eget konstverk byggt efter konstens alla regler.

Det som har skett nu i modern tid när man bygger murar utmed vägarna är att de avslutas med en (ofta) ockragul murbrukstopp på murarna. Dessa murar är en eftergift för att kunna bemöta trafiksäkerheten så de är inte UNESCO-skyddade. Men det fyller fler funktioner just utmed vägarna; den ockragula färger gör att de syns bättre för bilister, det förhindrar att murarna fylls med vatten vid regn och det håller emot när bilar gör att det vibrerar nerifrån.

Hantverkarna gör även här det bästa för att murarna ska smälta in i naturen, därav färgningen av murbruket. Så ibland måste det gamla traditionella möta det nya och moderna, även om det bara är genom att en hantverkare lägger till en avslutande topp som kallas remate.

Har jag nämnt hur mycket ödlorna trivs här mellan lavastenarna? Både stora och små kan jag säga 🦎!

Madre Amada

Det finns en vacker symbol här för ön, det är som ett snirkligt, skirt kluster av svarta slingror i ett fint mönster. Det är målat på murar, det sitter på bilarnas antenner och det finns på kepsar och muggar. Vi har aldrig reflekterat över om det har någon betydelse utan bara nöjt oss med att det är en vacker symbol. Och att det liksom är El Hierro.

Men det är klart att det betyder något, det gör det alltid. Ibland krävs det att det kommer hit någon, köper en kepa med just det mönstret på och som är lite nyfiken och … googlar.

Och helt plötsligt ser man något där bland det slingriga. Det visar sig bokstäver. Ett M och ett A. Som i Madre Amada. Älskade moder.

Det finns ju många helgon och jungfrur som uppmärksammas vid olika dagar och högtider här, men den viktigaste är just denna Virgen de los Reyes, kungarnas jungfru. Och det är henne som symbolen syftar till. Var fjärde år firar man Bajada de la Virgen genom att alla olika byar turas om att bära denna jungfrustaty genom hela El Hierro, med start uppe i kapellet Ermita de Nuestra señora de los Reyes som ligger på öns allra västligaste del i ett fantastiskt vackert naturområde. Processionen slingrar sig runt och genom de flesta av öns byar och speciella riktmärken och är totalt 28,7 kilometer.
Det sista bytet av bärare sker vid La Raya de Tejeguete där Valverdes egna invånare och dansare, los bailarines, tar över ansvaret och bär Jungfrun till kyrkan vid det centrala torget, Parroquia Matriz. Allt tillsammans med tusentals människor i ett enormt folkhav, fyrverkerier, musik och dans.

Så nu vet vi det när vi träffar på den karaktäristiska symbolen här på ön.

Att resa i böckernas fotspår – vår första guidade litterära turistresa.

Så kom då dagen. Det var dags att ta emot fyra läsare (tillika vänner) som valt att komma hit för att låta semestern även innehålla utflykter där dom ville se och uppleva en del av miljöerna som vi skriver om i våra böcker. Vi träffades redan i somras, hemma i Sverige, och drack lokalt vin och en ostbit från ön, samtidigt som vi planerade lite och fick input om vilka ställen dom helst ville åka till. Vi tittade på en karta och pekade ut och berättade.

Så kom då datumet då alla fyra skulle komma hit. Entusiastiska som dom var så spelades det in små filmer under resans gång. Redan på Arlanda i den tidiga morgonen kom den första filmen, tiopoängaren, där ledtrådar presenterades om ön. Vart är vi på väg? Sen kom film nummer två från mellanlandningen i Oslo, film tre och fyra från Gran Canaria och den sista när vi mötte upp på den lilla flygplatsen på El Hierro.
Nu var dom här!

Resan hit tar på krafterna så det blev en lugn första kväll, med pizza i Restinga och en kvällsdrink på deras stora terrass. Dom bodde så fint i en stor lägenhet precis vid den lilla strandpromenaden.

Glädjande nog så var gänget morgonpigga så det hanns med både promenader och dopp innan vi åkte iväg på dagens litterära utflyktsmål. Det svåraste för oss var att planera in en lagom balans mellan bad och sol, köra bil på dom slingriga vägarna och se och uppleva speciella restauranger, gränder, skogsvandringar, barer och slitna hus. Men det känns som om vi tillsammans lyckades hitta den balansen.

Under veckan träffades vi mycket och för varje dag lärde vi känna varandra lite mer. Samtalen blev innerligare, skratten högre och frågorna ärligare. Det i sig var en fin del av resan. Kanske den finaste.

När vi vinkade av våra vänner satte vi oss och reflekterade över veckan. Och återigen kunde vi konstatera att det är så viktigt att, ibland, se vår älskade ö genom någon annans ögon. Se allt det där som var nytt och obeskrivligt vackert första gången vi upplevde det men som vi inte riktigt ser lika klart när vi bor här i flera månader. Att stanna upp och på riktigt uppleva. Se alla detaljer, färger, vyer. Se både det vackra och det slitna, känna dofter från grillar och höra ljuden från hundar, hönor, tuppar, åsnor, småfåglar, humlor och cikador. Och kyrkklockorna och vindens brus i palmens blad.
Det är också så fint att se vad den här ön gör med människor som kommer hit. Axlar släpps ner, tystnaden får ta plats och lugnet får råda. Det enkla.

Det här gör vi gärna om, så om någon annan är sugen på att komma så hör av er. Om ni inte kommer kan ni alltid följa våra skriv- och bokeskapader på vårt instagramkonto: @sofi_och_tomas_bokprojekt ! Där får man en liten insyn om hur det är att skriva om El Hierro när vi är på El Hierro.

Välkomna.

Isora – en liten men så betydelsefull plats.

Första gången vi svängde av till den lilla byn Isora så upplevde vi att det var så vackert. Det var så mycket blommor och fruktträd och fina hus. Vi hade hört att klimatet här var fuktigt och lite mer kyligt så växtligheten frodades. Fint.
Vi svängde in mot byn och parkerade vår bil, tänkte att vi skulle ta en kaffe på El Pueblo, baren som låg där mitt i samhället.
När vi gick in genom den öppna porten så kändes det lite ogästvänligt. Allas blickar vändes mot oss och det kändes lite som … jägarna. Ni vet filmen. Det satt män i alla åldrar och alla tittade på oss utan att hälsa. Inte en kvinna så längt ögat såg.
Efter att ha försökt orientera oss så blev det så att vi vände i dörren, olustkänslan fanns där. Så olik från barerna i El Pinar där alla alltid är välkomna och inkluderade. Tänkte vi då.

Men sen dess har vi varit där lite titt som tätt. Och sakta men säkert har jag lagt till dom där vallmofälten, kvinnorna som sitter i busskurerna och dom där vanliga människorna. Som också lever där. Och jag har börjat tycka om Isora. Mer och mer.
Dessutom har dom en fantastisk utkiksplats: Mirador de Isora. Och som alltid på den här ön så är det rostiga järnet en bärande del av utsmyckningen. Det finns där i form av soltak, namnskylt och annat fint.

El Hierro. Järnet.

Dit kan vi ta oss, sitta och njuta av utsikten av det stora havet Atlanten, lyssna på vågorna som rullar in där nästan tusen meter ner, fågelkvitter och pollineringsljud och vindens sus i växtligheten. Det blir en stund av meditation. Återhämtning. Reflektion. Ren njutning.
Vi hjälper varandra att vara där, att vara närvarande i allt. Att kunna ta in, att försöka förstå, att vara tacksam. För det är vi. Det är en sådan ynnest att kunna vara här i livet.

Nästa steg blir att återigen gå in på El Pueblo. Då ska vi med raka ryggar gå in, sätta oss och beställa deras getgryta. För den har vi hört ska vara fantastisk.

Viviero – en ny bekantskap!

Vi har åkt förbi skylten flera gånger där i Frontera. Redan vid brevlådorna kände vi att det fanns något lustfyllt över det där stället, Viviero. Lådorna var målade i rött, orange och gult. Mina färger.
Vi googlade och försökte förstå vad det kunde vara, var det en affär eller restaurang eller vad? Viviero betydde barnkammare så vi fortsatte att spekulera i om det kanske var någon uppfödare av får, getter eller andra djur? Vägen vid brevlådorna var smal och otillgänglig så det var därför vi så länge nöjde oss med att just spekulera.

Men här om dagen hände det. Vi svängde av och lät röda faran (vår lilla Seat Ibiza) guppa fram på den smala och gropiga vägen, det svängde hit och dit och vi åkte förbi och genom byggen och så plötsligt var vi där. Dessutom var det öppet, den orangeröda skylten med Abierto lyste som solen själv.

Det var en plantshop. Och inte vilken som helst; här fanns olika slags träd (som vi har letat), palmer (det ska vi inte ha någon mer), blommor, suckulenter och kryddor. Det var varmt ångigt och dom färgglada segeldukarna bildade ett varmt ljus som både vi och växterna trivdes i. Mannen som hade stället var generös och trevlig, han använde telefonens översättare för att förklara skötselråd för oss (det var mycket nytt för vår stappliga spanska att förstå). Vi frågade om vilka träd som kunde passa uppe hos oss i El Pinar och han räknade upp en massa. Alla citrusträd, persikor, paraguayos, granatäpplen, valnötter, plommon, kiwi , fikon … vi kunde inte köpa något just nu, vi åker ju hem om ett par veckor men frågade hur det var i slutet av september när vi kommer hit igen?

Jodå, om det kommer leveranser så skulle han hålla ett apelsinträd med söta frukter till oss. Och kanske något mer. Det var bara att komma, han skulle känna igen oss.

Men det blev några olika margeriter, lite örter och två palettblad. Och nya krukor till vår lilla terrass som vi har utanför sovrummet och har så smått börjat göra i ordning. Vi får dra dit bevattningen så håller vi tummarna för att dom överlever sommaren.

Viviero – en barnkammare för små bebisplantor.

Vi kommer från olika platser i världen.

Jag har skrivit om det förut, den orättvisa som finns i världen. Den blir så konkret här på vår lilla ö där vi och en del med oss, kan köpa bostäder, leva ett liv där vi kan njuta av värme, restauranger, ett klart och blått hav, vandra med stabila skor uppe i lavaskogen. Sen finns det andra som utsätter sig för livsfara för att fly från död, svält och förtryck med en förhoppning om ett något bättre liv i den här delen av världen; Europa.

Som har sålt allt, som har lämnat familjer och vänner och som inte vet om dom kommer fram levande efter dryga veckan i en öppen träkajak ute på den oförutsägbara och ofta vilda Altanten.

I flera år har det kommit båtar över från den afrikanska kusten hit till El Hierro. Dom kommer så klart till andra ställen i Europa också men vi ligger liksom först och är den första hamn många av båtarna får kontakt med. Dessutom är hamnen i La Restinga nu förtiden utrustad med portabla moduler där både sjukhuspersonal och Röda Korsare kan hjälpas åt att ta emot flyktingarna direkt när en båt anländer. Och Kustbevakningen står jour dygnet runt, alltid beredda att lotsa in dom överfulla och rangliga cayucos som rymmer mellan 150 – 300 personer.

Dom yngsta flyktingarna som kommer utan sina föräldrar kan oftast stanna här på ön. Det finns som olika flyktingboenden där det jobbar personer som både lär ut spanska och skapar aktiviteter för dom unga. Dom som är äldre får oftast hjälp att ta färjan över till Teneriffa där dom har lite större möjligheter att härbärgera fler människor.
Idag kan man möta unga flyktingar som har fått jobb i olika butiker, som pratar spanska och som är på god väg att bli integrerade i herreñosamhället. Man kan också möta familjer som har en brokig skara barn och tonåringar där några har kommit hit i dom där båtarna.

I början låg ofta dom här båtarna kvar i hamnen, det fanns inget system för att ta hand om dom. Ingen av båtarna var sjödugliga och dom sanerades av folk i heltäckande dräkter. Sen blev båtarna kvar i hamnen, som mest har jag sett 15 – 20 färgglada cayucos ligga där och trängas i hamnen. Det har funnits förslag att använda dessa båtar till något slags monument för att aldrig glömma den här orättvisan, men det har inte blivit så. Inte än.
Nu finns det däremot ett system som snabbt forslar undan flyktingbåtarna, sågar itu och bränner upp för att det ska finnas plats för nästa som kommer. Och nästa.

Men vi har en vän som bor där i hamnstaden; Kalle. Han är en intressant person som vet det mesta om dom flesta. Han är som ett vandrande uppslagsverk, ialla fall när det handlar om sånt som han är intresserad av (Kalle är också en samlare, jag ska skriva ett eget blogginlägg om honom längre fram om jag får hans tillåtelse).

Häromdagen sa han att han hade en överraskning till oss, något som han hade slagit in i svarta sopsäckar och gömt bakom stora stenar nere i hamnen. Vi hämtade det och när vi kom hem blev vi … tårögda. Det var stora stycken från några av båtarna som hade kommit. Vackert målade och som bar på så mycket historier och livsöden.

Vi gjorde ordning dom, en hänger inne i huset och den andra ska vi ha ute och hänga upp trädgårdsverktyg på. Som en påminnelse. Och för att hedra alla som har kommit hit på andra sätt än vi har, och som vi hoppas har fått stöd att hitta fram till ett drägligare liv än det dom kom från.

Skärmflygning

Eller parapente som det heter här på El Hierro.
Vi har många gånger sett de där skärmarna sväva högt över marken, majestätiskt och glidande på sin väg från toppen ner mot den lägsta punkten på ön för att landa på en äng på Fronterasidan.

Någon gång har mannen min ändå lite försiktigt antytt att det där kanske vore kul? Jag har bara tittat strängt på honom och sagt att nej – det där gör du INTE. Jag vill ha dig kvar i livet ett tag till, tack så mycket.

Men när man ser det där lite då och då, och hör hur fantastiskt härligt de som flyger uppfattar det, så händer det något i dig. Det är den så kallade normaliseringsprocessen som slår till, den som säger att här på El Hierro så flyger man skärm. Punkt.

Vi har ett barnbarn som inte alls är rädd för höjder, hon har lyckats trolla bort den familjegenen helt och hållet. Så när hon fyllde 17 år i mars så fick hon en pappersrulle i present att öppna. När hon rullade ut den så var det ett ”presentkort” att få flyga under hennes resa hit över påsken. För säkerhets skull hade farfar, alltså mannen min, också bokat en flygning så hon slapp vara ”ensam” … 😉

Sagt och gjort. Väl här fick vi vänta i fem dagar på att vindarna var perfekta, sikten klar och allt stämde till hundra procent. Några tog bilen upp mot den högsta parapenteplatsen, några stod kvar i Frontera för att kunna se allt därifrån.

Jag var där uppe på toppen och skulle få se själva starten. Ondrej, som har företaget FlyElHierro, skulle tandemhoppa med både barnbarnet och mannen, en i taget. Han berättade lugnt och pedagogiskt vad som skulle ske, hur de skulle springa, åt vilket håll och allt som behövdes förmedlas. Sen kopplade han på utrustningen, satte på hjälmar och så sprang de! Det såg så enkelt ut, precis så tryggt och fridfullt som man hoppades. Under flygningen tog han också en massa bilder och filmer som vi fick med oss.

Efter cirka tjugo minuter landade de fulla av intryck och hängivelse, lyckliga och rusiga.

Det här var en upplevelse utöver det vanliga och jag kan starkt rekommendera just Ondrej och hans FlyElHierro. Han flyger nästan dagligen, han har två gånger slagit världsrekord och är naturligtvis certifierad tandeminstruktör i just skärmflygning. Alltså är du i trygga händer om du väljer att flyga med honom!

Tandem Paragliding on El Hierro – Gleitschirm fliegen – Parapente Biplaza con FLY EL HIERRO

Vad händer?

Ni vet nog hur långt bort det där känns med pension. Varje år man öppnar det där orangea kuvertet så stiger åldern … det som förr var 64 blev 67. 0ch sen 69 … var skulle det sluta?

När barnen var små så var vi rätt outbildade. Vi hade varsin mediautbildning från folkis men vi kände att det skulle vara svårt att hitta jobb inom det, just media. Vi gillade att skriva båda två men var inte beredda att flytta runt för tillfälliga vikariat. Vi fick barn tidigt och vi flyttade tillsammans med vänner till ett stort hus på landet, i ett kollektiv. Åtta vuxna och fem barn som kallade varandra för kollektivsyskon.

Det var tufft med både pengar och att få till det med livet på olika vis. Vi startade upp en föräldradriven förskola i en gammal herrgård med kakelugnar i varje rum och livsfarliga trappor, vedspis i köket och fantastiska trägolv. Det var fint. Den lever kvar fortfarande men i mer anpassade lokaler. Och vi bestämde oss för att vi skulle börja plugga. Vi jobbade extra under tiden för att få det hela att gå ihop. Jag blev lärare och Tomas ingenjör. Med tiden sökte vi jobb som rektor och chef. I många år har vi jobbat som ansvariga över personal, elever och vårdnadshavare, ansvariga över operatörer och produktion. Och mycket annat. Drivna som vi båda är så har det varit mycket utvecklande projekt, mycket ideér som krävt en massa för att kunna genomföras. Stressen har varit hög men oftast positiv, även om ansvaret har sträckt sig till att gälla 24/7. Vi har vuxit in det här och stöttat och hjälpt varandra att hantera arbetslivet och alla utmaningar, både roliga och mindre roliga, som vi har ställts inför.

När vi köpte vårt hus här på El Hierro 2017 så var det med en förhoppning om att vi skulle kunna vara här mycket; både själen och lederna mådde så bra här!
Nu är vi här. Vi har haft turen att ha två välbetalda jobb under lång tid och vi har kunnat spara på olika vis. Jag förstår med hundra procent att vi är lyckligt lottade att vi har varandra och att vi kan hjälpas åt i allt det här. Men som vi har planerat för det här. Satt upp delmål, stakat ut riktning för att lyckas ta oss hit där vi nu är.

Det känns så overkligt. Den sista mars 2026, i går, var vår sista arbetsdag. I livet. Ofattbart. Vad kommer det göra med oss att vi nu äger vår tid? Känslan över att hela veckan kan planeras och bestämmas över? Och att ansvaret i mångt och mycket stannar vid familjen (som ju är ganska stor på just nu 13 personer)?

Det kommer att krävas en period av avprogrammering. Att inte behöva ha telefonen på hela tiden och att inte ha ett pip på alla kanaler på TEAMS och jobbchattar så man märker när någon vill eller behöver något. Att kunna ha telefonen i ett annat rum när man sover.
Ja, ni hör ju. Vem vet vad som kommer att hända och vem vet vem man är när allt det där ska sjösättas. Den som lever får se.

Och leva ska vi verkligen göra så länge vi kan. Vi ska unna oss tid och kärlek, umgänge och promenader. Vi ska titta på varandra och glädjas åt att vi kan göra det här tillsammans, vi ska förundras över att vi nu faktiskt har nått fram till ännu ett av alla mål vi har satt upp.

Nu är vi här på ön med familjen (ja, alla 13 är med och åldern är spridd mellan 1 – 90 år) och firar det här viktiga steget i livet. Sen ska vi vara hemma i sommar och låtsas som om det är en vanlig semestersommar. Först i höst kommer förmodligen polletten trilla ner.
Va? Ska vi inte sätta klockan? Ska vi inte planera upp för en hejdundrandes uppstart inför det nya arbetsåret? Kick-off? Nya utvecklingsprojekt? Va? Va? Va?

Och så kommer vi ligga kvar en stund i sängen innan vi går upp och fixar kaffe och macka. Där och då kommer vi börja öva på hur det är det här nya.
Hur det är att äga sin tid.

Nytt År igen!

I skrivandes stund så har det gått fem dagar på det nya året. 2026. Vårt första nyår i Sverige sedan vi köpte vårt hus i El Pinar, El Hierro. Varför är vi här kan man tänka? Jo, den här våren är lite speciell. Ett – vi har tagit beslutet att sluta jobba båda två, i mars närmare bestämt. Två – vi, eller jag, har en mamma som fyller nittio år om typ tio dagar. Det sker inte ofta så det vill vi absolut inte missa! Så därför firar vi nyår här i detta snöstinna land!

Vi var så tacksamma i julas när det ändå blev några minusgrader, det låg ett millimetertunt lager av snö över vår del av världen, solen sken och det var liksom krispigt. Våra vuxna barn och alla familjer som hör dem till kom och det var så fint. Juligt.

Efter dryga tio dagar med fullt hus av familj och extra gäster så längtade vi efter att bara vara … vi igen. Så nyår firades i en väns lägenhet i Uppsala. Vi åkte till simhallen och motionssimmade innan vi laddade för en stilla men skön nyårskväll och natt i centrala Uppsala.

Jag hade ju läst på om allt man behövde veta om spanskt nyår. Men vi har ju liksom aldrig gjort rätt. Vi har ätit gott, vi har dansat i köket och vi har kollat på fyrverkerier. Så den här kvällen, som kallas Nochevieja, alltså den gamla natten, blev ju än mer viktig när vi inte var på plats så att säga. Så vi handlade hem druvor. Las uvas de la suerto. Lyckodruvor. Det här blev ju lite haipat i år på sociala medier men som historisk kuriosa så var det mest vanligt för den rika överklassen på 1800-talet men efter 1909 då vinodlarna i Elche på spanska fastlandet hade fått en rekordskörd så lyckades man lansera det hela även till medelklassen. Nu i våra dagar så tror jag att de flesta i Spanien försöker få i sig de här lyckodruvorna, en för varje kommande månad i året som väntar. Det kan vara lite trixigt eftersom man ska äta en druva till varje klockslag där vid midnatt.

Vi åt vitlök- och saffransfrästa jätteräkor, pasta med sås av grädde, grönmögelost och champinjoner toppad med uppskuren entrecote och persilja. Till efterrätt blev det pistageglass. Vi drack en god champagne och Barolovin. Till förrätten läste jag upp en liten årskrönika där jag hade gjort ett försök att sammanfatta 2025, vilket medförde att vi båda kom överens om att vi verkligen behöver dra ner på tempot. Vi pratade och smidde planer, försökte lista ut om vi hade några speciella mål eller förväntningar inför 2026. Några listade vi:

Bli färdiga med vårt tredje manus ”Huset i citronträdets skugga”.
Få mer balans i livets alla kringelikrokar.
Börja rensa och städa ur vårt stora hus i Vällnora.

När så äntligen klockan skulle slå tolv rumlade vi ut på innegården för att kunna se lite fyrverkeriexplosioner på himlen och skåla in det nya året. Om vi åt druvorna? Nej, dom glömde vi bort så dom fick bli fruktsallad till årets första dags frukost.

2026 – Nu kör vi!

Stormen Claudia kom med regn, blåst och … båtar med flyende människor.

Förra veckan började den ena varningen efter den andra trilla in. Det väntades både storm och kraftigt regn, ovädret som gick under namnet Claudia var på väg in över Atlanten. Öns krisplan för liknande händelser gick på; först med steg ett (gå bara ut om du absolut behöver, ha inga lösa föremål ute), sedan steg 2 (parkera inte i närheten av avrinningsdiken, gå inte över broar till desamma och en hel del vägar stängdes av) för att slutligen aktiveras fullt ut (alla aktiviteter på ön ställdes in, skolorna stängde, de enda som var ute var de som skulle hålla avrinningen fri). Natten skulle bli värst men det kunde hålla på även dagen efter. Vi följde alla riktlinjer, plockade till och med in utemöblerna. Hällde upp dricksvatten om det skulle bli översvämning och smuts skulle komma in i vattensystemet. Såg till att ficklampor funkade, att powerbanken var laddad och att det fanns stearinljus i alla ljusstakar. Sedan tände vi en brasa och satt tryggt i värmen och väntade. Det skallrade i fönstren, det regnade men inte överdrivet mycket. Det mesta kom på morgonen, då vaknade vi av att det dånade av regnsmatter utanför. Men efter några timmar tittade solen fram och vi vågade oss ut. Hela terrassen var överfull av mandelträdsblad och nedblåst växlighet, plus vatten som inte hade hunnit rinna undan. Men inget förstört och ingen skadad. Nätet försvann ett tag men kom snabbt tillbaka så vi kunde meddela till nära och kära att vi mådde bra.

Vi tog bilen för att åka ner till La Restinga och äta och se om vår vän Calle var där, vi har bara skymtat honom en gång under den här vistelsen. Vi bestämde oss för att äta lunch på El Refugio – det blev grillade stora räkor och en peto (en speciell ljus tonfisk som finns här) och papas arugadas. När vi skulle betala så viftade ägaren bort kortet och sa att tyvärr, stormen hade slagit ut kontakten med banken. Det var kontanter som gällde. Och det hade vi inga. Jag sa att jag skulle gå ner till automaten och hämta ut lite cash och sa lite skämtsamt att jag lämnar Tomas i pant tills jag kommer tillbaka. Automaten fungerade inte heller. Den enda i hela La Restinga. Lite svettig gick jag tillbaka och viskade till Tomas att jag inte kunde få ut några pengar. Ägaren kom och jag stammade fram att även automaten var kaputt.

”Äh”, fick jag till svar. ”Ni kan komma och betala en annan gång. Jag skriver upp ditt telefonnummer bara, det löser sig.” Så blev det och vi gick därifrån och kände oss så glada. En hoppfull känsla av att det finns människor som litar på andra människor. Som inte misstror.

Redan senare på kvällen fick vi ut pengar då automaten hade börjat funka igen, så vi kunde gå tillbaka redan dagen efter och betala vår nota.

Mitt i lyckoruset blev vi varse att kustbevakningens alla båtar gick ut till havs och vi läste om att de hade bogserat in tre öppna cayucos med mellan 150 – 240 personer i vardera. Så medan vi var lite oroliga att något fönster skulle blåsa sönder i stormen så satt det alltså 600 flyktingar i öppna, låga och trånga träkajaker mitt ute på Atlantens vilda hav för att söka sig ett liv som skulle kunna innebära att de kan överleva. För det riskerar de livet.

Det blev lite trångt i halsen och klumpen i magen gjorde oss påminda om orättvisorna i den värld vi lever i. Men också tacksamma för den vänliga behandling som mötte de människor som fick hjälp in i hamnen på El Hierro. För det bemötandet och det arbetet har öns Röda Korset fått pris för. Det visar på värdegrund ❤️.